Att vara barn i Kina

Förra veckan åkte jag tillsammans med två kompisar till Tianjin för en dag. Staden ligger en liten bit utanför Peking och har omkring 13 miljoner invånare. Tåget till Tianjin tog bara en dryg halvtimme. Metron från campus till tågstationen i Peking räckte minst lika länge.

Ett par hundra vackert turkosa taxibilar väntar på att plocka upp kunder vid tågstationen.

Genom staden rinner en flod. Det kändes exotiskt efter att ha bott tre månader i Peking, där man sällan ser vattendrag. Vilket i sin tur känns konstigt för en som jag som i 22 år bott vid kusten i Finland.

Först beundrade vi några erotiska statyer.

Sedan hälsade vi på i ett daghem. Ett daghem som är rätt så olikt de flesta västerländska daghem.

Kina har haft sin ettbarnspolitik med målet att begränsa befolkningstillväxten sedan 1979. Familjens enda barn är föräldrarnas och hela släktens ögonsten och ska få det bästa av det bästa. Daghem är inte bara ett ställe för barnen att fördriva tiden medan föräldrarna är på jobb. På dagiset förbereds barnen inför skolan och inför livet i ett allt mer tävlingsinriktat samhälle.

En dansk tjej som jobbar på daghemmet som engelskalärare visade oss runt. De yngre barnen får leka, men de äldre har bara lektioner dagarna långa. De lär sig till exempel kinesiska, engelska och konstämnen. Barnen får inte springa och härja, utan de måste leka stillsamt och tyst. Om ett barn skadar sig kan föräldrarna stämma dagiset. Föräldrarna vinner alltid och dagiset får lov att betala stora skadestånd.

Lunchpaus.

Barnen var nyfikna på besökare.

"Jag är fäääääärdiiig, kom och tooorkaaaaa!" ropade vi åt dagistanterna på min tid.

Barnen är mycket disciplinerade och lydiga. En konstlektion i daghemmet går ut på att barnen möjligast noggrant ska rita av en bild som läraren hänger upp på tavlan, berättade en av lärarna. Kreativitet är med andra ord inget man har nytta av.

Enligt de danska ungdomarna vi talade med är barnen ändå glada och snälla. De beter sig bra och som den danska flickan sa: Kanske blir det bättre medborgare av de här barnen än av många västerländska ungar.

Dagiset var enormt. Det består av två byggnader. Den andra byggnaden är bara till för undervisning i musik, bildkonst, dans, kampsporter med mera. Den danska flickan hade annat program så vi tre andra fortsatte vår upptäcksfärd i daghemmet för oss själva. Vi fick gå omkring i byggnaderna helt fritt vilket kändes märkligt.

Vi hittade en flygel. Dessutom såg vi cirka 50 pianorum för undervisning.

En hel bokhylla fylld med kalendrar från 2009 fortfarande i plastomslag.

Trumklassen. Det fanns också ett klassrum med eltrummor.

Elpianon. Det fanns ockå ett klassrum med 15 syntar.

En avdelning skyltade med att vara "från norra Europa". Vilken kopplingen är förblev ändå oklar för oss.

Efter dagisbesöket åkte vi upp i Tianjins tv-torn.

Vi åt lunch på en roterande restaurang, så vi kunde beundra vyerna utan att flytta oss från de sköna sofforna.

Världens minsta bemare?

Plastblommor blommar även i december.

Efter solnedgången försökte vi hitta en hög byggnad till för att spana in staden i mörkret ...

... och hamnade i ett halvfärdigt, spöklikt hotell.

De flesta av våningarna var ändå färdiga och i bruk.

Det var den resan. Jag har haft problem med datorn i några veckor, men nu har jag en ny hårddisk :) Det här betyder att bloggaktiviteten kan stiga! Jag har mycket på lager att berätta om ... ;)